Min man ringer och säger att Linnéa syns på förstasidan på Aftonbladet. Jag har inte sett det själv.
Min mage knyter sig.
En reporter har ringt från TV.
Jag vet. Jag vet att jag har pratat med Aftonbladet. Det är ingen överraskning. Men jag visste inte när och hur artikeln skulle skrivas. Innan jag har sett den känns det obehagligt. Kommer hon att framställas på rätt sätt? Kommer det att ge den respons jag hoppas? Kommer det att göra den nytta jag hoppas?
Målet med min öppenhet är att:
-Genom att berätta vår historia kanske politikerna får lite press på sig att avsätta mer resurser till psykvården.
-Genom att vara öppen med vår sorg får allmänheten bättre förståelse för hur det är att mista ett barn och hur man förhåller sig till döden och sorg. Barns sorg och hur man låter barn vara delaktiga i sorgen.
-Genom att ”ge självmordet ett ansikte” förhoppningsvis sprida kunskap om suicid och minska tabustämpeln i hopp om att kunna bidra till en minskning av självmord och dess efterverkningar.Kan jag bara göra en liten, liten skillnad så har inte Linnéas död varit helt i onödan…
Det är därför jag har valt att ställa upp på artiklar när jag blivit kontaktad. (Det är de som kontaktat mig. Inte tvärtom.)
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aftonbladet, Linnéa, öppenhet, suicid, självmord, tabu, sorg, mista ett barn, artiklar